The Adriatic Sea 1996


Greece-Albania-Croatia-Italy

Summer-96 we took our van down to Greece and launched Lynx first week in August. We then sailed north, stayed a few days in Albania and continued to Croatia which was a war zone only a year earlier. Before the war there were many Swedish boats in the Croatian Archipelago but now it was almost empty.

In october we turned south again and spent some weeks in Greece before we took our van back to Sweden again, where we we arrived early in November. This year we sailed 800 NM.

Tove took the pictures and I wrote the texts.


Greece

Sjösättning är alltid nervöst. Den här gången gick det först inte alls men sen gick det fortare !

Det började med att gubbarna som vanligt baxade in sin gamla träsläde under båten och lyfte upp den från marken. När dom sen skulle dra båten baklänges ner mot vattnet ville den inte röra sig. Dom drog med sin traktor och dom bökade och slet. Varmt var det ju också. Till slut fick dom loss den. Kanske var dom rädda att den skulle fastna igen så för säkerhets skull strök dom på ett nytt lager vax på alla slipers. Väl nere vid vattnet stannade dom spelet och jag fick kliva upp och ta hand om rorkulten. Dom sa särskilt till att jag skulle hålla i hårt och sikta rakt bakåt.

Sen släppte dom vajern som höll båten och vi började glida baklänges. Fortare och fortare. Hej vad det gick !

Med ett jättestort plums träffade vi vattenytan och en stor våg sköljde över akterdäcket ända in i sittbrunn. Som tur var gick det bra men ett kort ögonblick var paniken nära. Även gubbarna på land blev nervösa för dom tittade oroligt ut mot båten för att se hur det gick. Det var inte riktigt meningen att det skulle gå så fort.

Nåväl, efter en lång vinter hemma i Sverige är det alltid skönt att komma ut på havet igen, ju fortare dess bättre !

Vi hade nu bestämt oss för att segla norrut i Adriatiska havet. Dels ville vi stanna i Albanien och dels ville vi se den före detta Jugoslaviska skärgården, numera tillhörande Kroatien. Många seglare som kommer till Grekland fortsätter österut till Turkiet men vi tyckte att Kroatien lät mer spännande.

Från Lefkas är det c:a 2 dagsetapper norrut till Korfu, den gröna ön. Korfu är en underbar gammal stad med trånga gränder och massor med affärer. Om man vill kan man ligga gratis i den gamla hamnen och trängas med turistbåtarna. Då är det nära till centrum. Vill man ligga i en marina finns det en sån lite längre bort.

Bilden är tagen från toppen av kastellet ner över gamla stan österut i riktning mot Albanien som var vårt nästa mål.


Albania

Från Korfu är det bara ett stenkast till Saranda, en liten fattig hamnstad i södra Albanien. Vi hade försökt ta reda på vilka regler som gällde för att segla dit men det var svårt att få vettiga besked. I pilotboken stog det att det visserligen gick men att det kunde vara mycket besvärligt. Man varnade till och med för minfält strax utanför kusten.

När vi frågade en grek i en båtaffär på Korfu var han helt oförstående. Varför skulle vi segla till Albanien. Till saken hör att Grekerna har en hel del problem med kriminella gäng som olagligt tar sig över till Korfu och ställer till elände. Albanerna är ju ofattbart fattiga och landet befinner sig mer eller mindre i ett tillstånd av anarki. Det påstogs till och med att en Engelsk seglare blivit mördad på sin båt inne i marinan bara några dar innan vi kom dit. Han hade vaknat av ljud mitt i natten och upptäckt tjuvar som försökte stjäla hans jolle. Han drog då upp en revolver och sköt ett skott i luften varvid han blev nedmejad av eld från ett automatvapen. Hur mycket som är sant vet vi förstås inte men det ligger inte i de Grekiska myndigheternas intresse att skrämma turisterna med såna här historier så man får nog utgå från att det isåfall tystades ner så gott det gick.

Det var således med viss tvekan vi styrde kursen mot Saranda. Det skulle dock visa sig att våra farhågor var överdrivna. På nån sjömils avstånd från hamninloppet blev vi uppropade på radion och en röst på utmärkt engelska förklarade hur vi skulle komma in och var vi skulle lägga oss. På kajen stod två vänliga albaner och väntade.

Den ena presenterade sig som agent för myndigheterna och den andre drev turiströrelse. Agenten fixade alla papper på mindre än 15 minuter och tog betalt i dollar. Det visade sig att vi hade hamnat rakt nedanför vakthuset i den militära marinan. Bredvid oss låg två civila albanska båtar och på land ytterligare ett par stycken. I övrigt var det bara slitna militärer och rostiga patrullbåtar. Vi var den 4:e utländska segelbåten det året !

Turistkillen visade sig vara gift med en holländska och tillsammans hade dom annekterat guvenörens palats och där drev dom gästhem och turistbyrå. Dom försökte så gott det gick att locka utlänningar att komma tex. för att gå på åsnesafari i bergen eller för att besöka det otillgängliga ruinområdet Butrint några mil därifrån.

Vi började såsmåningom inse hur fattigt och otryggt det var. Husen var förfallna, gatorna trasiga och i trottoarerna var det stora hål där gatlyktorna stått. Folk hade grävt upp dom och sålt skrotet för att få ihop pengar.

Turistkillen som hette Ani bjöd hem oss på kvällen för en kopp kaffe i det gamla guvenörspalatset. Självklart tackade vi ja till en sådan gästfrihet. Han trodde inte det skulle vara några problem att lämna båten obevakad i hamnen om vi inte var borta för länge. Ani och hustru Wilma berättade under kvällen om hur det var att leva i Albanien och vi trodde knappt våra öron. Föräldralösa barn, kriminalitet och fattigdom för hela slanten. Själva tillhörde dom överklassen som till och med helt lagligt kunde åka över till Korfu och handla nån gång då och då.

Några timmar senare var vi tillbaks i båten och allt var väl. Vi nattade barnen och satte oss i sittbrunnen för att koppla av med ett glas vin. Rätt som det är kommer en ung soldat neddimpande och ber förtvivlat om hjälp. Han var helt sönderslagen med stora sår i ansiktet, armarna och fötterna. Han kunde nästan ingen engelska så vi förstod till en början inte vad som hade hänt och blev förstås oroliga även för vår egen säkerhet. Var han på flykt och ville gömma sig eller vad ville han ? Efter ett tag klarnade det. Han och några kompisar hade varit ute på piren bland dom stora stenblocken och fiskat. Han hade ramlat och behövde helt enkelt hjälp med sina sår. Då kom han till oss. Jag undrar fortfarande varför. Det borde väl ändå finnas nån form av sjukvård även i Albanien ? Antagligen hade han inte pengar till det. Vi gjorde så gott vi kunde, tvättade såren och lade förband. Han var mycket tacksam och efter en timme eller så haltade han vidare mot kasernerna.

Dagen därpå hade vi stämt träff med Ani för att göra upp om en utflykt till ruinerna vid Butrint. Han fixade en bil med chaufför och erbjöd sig dessutom att ordna med en vakt som skulle sitta i sittbrunnen på båten medan vi var borta. En heldag med bil kostade 20 dollar och vakten ytterligare 5.

Butrint är en 2000 år gammal Illyrisk (Romersk) ruinstad som i många avseenden är lika välbevarad och fantastisk som Akropolis i Aten men inte lika välkänd. Det tar nåra timmar att komma dit på otroligt dåliga vägar och väl framme är man helt ensam. Inte en enda turist utom vi ! Vi gick länge runt och tittade och barnen fantiserade om hur människorna hade det för 2000 år sedan.

Trots förfallet pågick en del arbeten på området. Man hade satt upp skyltar på engelska och bland annat grävt fram denna vackra mosaik. En stiftelse har bildats som tar emot utländska donationer för att bevara området för framtiden.

Tänk att ett land kan sitta på en sån kulturskatt men vara helt oförmöget att utnyttja den för samhällets bästa. Här borde 1000-tals turister komma varje dag och strö sina pengar men nu är det helt tomt.


Croatia

Efter några dagar i Saranda var det skönt att få komma vidare. Vi lämnade dom stackars Albanerna och seglade norrut mot Dubrovnik i före detta Jugoslavien. C:a 200 sjömil och mycket svaga vindar. Större delen av sträckan gick för motor.

Det finns mycket delfiner i Medelhavet och det är lika roligt varje gång dom kommer och hälsar på.

Utan vind blir det snart långtråkigt. Jag fick en sextant när jag fyllde 40 och nu tog jag fram den för att friska upp minnet. Det var inte lätt. Ganska snart insåg jag att jag inte ens hade rätt tabeller med mig. Nåväl, en middagshöjd kan man ju alltid ta och sen räknade jag ut deklinationen med en approximativ formel som jag hittade i en bok och efter mångt och mycket lyckades jag komma fram till att vi var c:a 10 sjömil söderut !

Till nästa år visste jag i alla fall vilka tabeller jag behövde !

Även ungarna måste ha nåt att göra. Här är det Martin som leker fågelskådare. Kikare runt halsen och fågelboken framför sig. I flera dar roade han sig med att skriva av namnen på olika fåglar. Är man inte hemma och går i skolan får man träna på båten istället.

Plötsligt är det något som ligger och guppar i vattnet. Vi justerar kursen så vi skall komma närmare och såsmåningom inser vi att det faktiskt är en död ko som ligger och flyter. Gissa att det luktade illa. Inget land i sikte så långt ögat når, undrar var den kom ifrån ?

På andra dagen i kvällningen var vi framme i Dubrovnik. Den gamla medeltida hamnstaden som numera tillhör Kroatien men som innan kriget var en del av Jugoslavien. När Kroaterna bestämde sig för att lämna Jugoslavien kom den Jugoslaviska flottan och sköt artilleri från havet in mot staden. 250 granater briserade inom ett område inte större än några hundra meter i fyrkant. Det är som om Gotland plötsligt skulle förklara sig självständigt och svenska flottan skulle bege sig dit och bomba Visby sönder och samman.

Stora internationella räddningsaktioner har genomförts för att samla ihop pengar till reparationer och när vi kom dit var det mesta reparerat. Gator och husfasader var fortfarande ärriga av granatsplitter men de flesta hustak hade nytt tegel. Kyrkor och museer var öppna och det märktes att turisterna hade börjat återvända. Vi la oss på svaj en bit utanför och fortsatte nästa dag till Dubrovniks kommersiella hamn Gruz som ligger strax intill.

I Gruz klarerade vi in och fick vårt sailing permit. Det kostade 2.000:- (tvåtusen kronor) och hamnavgiften var c:a 100:- per dygn. För det fick man ligga vid en kaj utan vare sig dusch, ström eller vatten. Vi började inse att det var dyrt i Kroatien och värre skulle det bli.

Vi stannade några dar i Dubrovnik och njöt av den vackra gamla staden och dess omgivningar. Bilden ovan är tagen uppe från ringmuren ner över dom nyreparerade hustaken i den gamla stadskärnan.

12 sjömil norr om Dubrovnik ligger den lilla byn Slano väl skyddad i en liten vik. Vi tyckde det såg bra ut och bestämde oss för att ankra i viken över natten. Morgonen därpå tog vi jollen iland och då insåg vi att det var mer eller mindre en spökstad vi kommit till.

På torget var statyn borta men en provisoriskt fastbunden kroatisk flagga hade tagit dess plats. Några ensamma barn lekte bland ruinerna. Praktiskt taget alla hus inom synhåll från stranden var urblåsta. Längre in mot land hade husen klarat sig bättre.

Fasaden på bilden till vänster tillhör ett före detta hotell. Nu sönderbombat och övergivet. På bilden till höger ser man tydligt hur en granat har träffat.

Tomt och öde och trasigt. På husväggen till vänster ser man spår efter kulor och splitter. Hur kan människor göra så här mot varann ? Människor som till och med bott i samma land under hela sitt liv.

Nej bort från kriget och ut i den vackra skärgården. En av dom första öarna heter Mljet. I viken nedanför ligger vi på svaj tillsammans med en amerikansk båt som vi för övrigt träffade igen ett år senare i Spanien ! Vi tog cyklarna iland och gjorde utflykter. Bland annat till en liten insjö som i sin tur har en ö där det ligger ett kloster.

På natten kom ett mycket kraftigt åskväder. I över en timme slog blixtarna ner runt omkring oss och ofta var det mer än en blixt per sekund. Dom skogsklädda bergväggarna lyste som i neonljus.

Dagen därpå var det fint igen och jag passade på att snorkla ett par timmar. Resultatet blev en kofta, en snorkel, lite matbestick och ett krabbskal. Snorklar man i populära ankringsvikar hittar man ofta tappade saker. Flertalet av våra handdukar ombord tex. är dykfynd. En felfri röd Lacoste tröja, ett par bra badbyxor, några fina glas, en doradoventil och diverse badgrejer hör också till samlingen.

Den här bilden kommer från den lilla ön Lastovo. Långt ut i havet och mer oskyddad än dom andra öarna. Ändå finns det flera fina vikar att ankra i. Före kriget var detta en marinbas och det gick inte att komma hit med segelbåt. Nu var det tillåtet och det märktes att människorna på ön inte hunnit tröttna på besök av seglare. Dom var mycket vänliga och när vi skulle ta en långpromenad upp i bergen för att titta på den lilla byn däruppe fick vi naturligtvis skjuts i båda riktningarna. Att ta betalt var det inte frågan om.

Vattnet runt ön var mycket klart och fint och vi hörde från andra seglare att det fanns många intressanta ställen att dyka på runt Lastovo.

Vi fortsatte nourrut genom skärgården. Vädret blev ostadigt och plötsligt såg vi ett konstigt fenomen på himlen. En lång pulserande slang som sträckte sig nerifrån vattnet upp till ett kolsvart moln. Bara några hundra meter från båten. Det var en tromb. Ush och fy, den vill man inte komma nära. En tromb är som en dammsugare, nere vid vattenytan blåser det med otrolig styrka in mot centrum av tromben. Luften tar med sig vatten upp i slangen och så nära som vi var såg man tydligt hur vattnet transporterades upp till molnet i spiralform.

Vi rullade in focken, startade motorn och körde därifån så snabbt vi kunde. Efter ett par minuter var den borta.

Vi fortsatte långsamt norrut genom skärgården och stannade på öar som Korcula, Brac och Hvar innan vi kom till den stora staden Split. Split klarade sig bra under kriget och här syntes inga spår. Vi la oss i en liten marina på insidan av den halvö som staden ligger på och det visade sig vara ett mycket trevligt ställe. Både vi och barnen fick många nya bekanta under dom dagar vi var där. Tysken, Dansken, Holländaren och Schweizaren. Roligt hade vi och det hela avslutades med en stor fest på kajen med grillning och maskerad för alla barn.

Före kriget var Split en stor seglarstad med både inhemska charterbåtar och massor med utländska båtar på besök. Inte minst svenska. Under kriget tvingades många båtar bort och nu var det betydligt tunnare. Även här märktes det att man uppskattade en utländsk båt. Självklart saknar man tiden före kriget och vill att allt åter ska bli som det en gång varit.

Bilden har Tove tagit i den stora fiskmarknaden i centrala Split. Där köpte vi svärdfisk och andra läckerheter. Mitt i staden ligger också den romerkse kejsaren Diokletianus palats. Kvar finns mest ruiner under nuvarande gatunivå och dom är väl restaurerade till ett museum. En av de större salarna används sommartid till konserter och operaföreställningar.

Split blev vändpunkten för vår resa. Tyvärr räckte inte tiden till att fortsätta längre norrut där det finns mer att titta på. Vi tyckte dock att vi hade sett nog och började längta tillbaks till Grekland så vi lämnade Split och seglade söderut. Sista anhalten i Kroatien blev ön Lastovo där vi bland annat fick vara med och titta på vintillverkning. Druvorna odlas på sluttningarna, plockas i september  och körs hem på knaggliga små bergsvägar. Själva beredningen görs med mycket ålderdomliga metoder.

Från Lastovo tänkte vi oss vidare direkt till Grekland men vädret ville annorlunda.


Italy

Vi stack från Lastovo och siktade på Grekland men på andra dagens eftermiddag fick vi sjö och vind rakt emot oss. Flexibel som man är ändrar man då snabbt planerna och betsämmer sig för att segla till Italien istället ! Närmsta vettiga hamn var Brindisi och där kom vi in kl. 12 på natten, trötta och mörbultade.

Brindisi är en stor hamnstad med en ständig trafik av passagerarfärjor som går till olika hamnar i Grekland. En stor del av den biltrafik från norra Europa som tidigare gick söderut genom Jugoslavien går nu istället genom Italien och via Brindisi med färja vidare till Grekland och Turkiet.

I Brindisi finns ochså den berömda trappan på bilden. Pelarna längst upp markerar början på den antika stenlagda motorvägen Via Appia som förenade östra och västra Italien. Via Appia fortsätter ända till Rom där stora delar fortfarande finns bevarade.

Det var skönt att komma till Italien efter att ha sett eländet i Albanien och Kroatien. Ingen pappersexercis tack vare EU och ingen hamnavgift heller. Vi låg mitt i centrum bland färjor och bogserbåtar flera dar och väntade på bättre väder.

När man nu hade lite distans till krig och elände insåg man hur fantastiskt bra vi har det i Sverige. Även att komma till Italien kändes som att vara hemma.


Greece

Hösten närmade sig, det var början av oktober och vädret blev allt ostadigare. Till slut vände dock vinden och prognosen på vår NAVTEX lovade skapligt de närmsta dagarna. Vi stack vid 9-tiden på morgonen från Brindisi, först i svag sydlig vind men sen i allt starkare vind tills vi seglade på bara en liten flik av focken. Sjön blir grov just här i skarven mellan Adriatiska och Joniska havet och det var en jobbig resa. Efter 12 timmar var vi framme i den lugna viken på Erikusas sydsida. Erikusa är en av dom nordligaste Grekiska öarna med en kilometerlång sandstrand som var helt öde. Ett riktigt paradis. På 12 timmar hade vi seglat 90 sjömil.

Nu skulle vi koppla av från krig och elände och bara ha det skönt. Vi fortsatte söderut förbi Korfu och ner till våra hemmavatten runt Lefkas. Där tillbringade vi dom sista veckorna i varmt och skönt väder tillsammans med den svenska båten Yolanda.

Strax öster om Lefkas ligger en ö som heter Meganisi. Norra sidan är söndersprängd av djupa skyddade vikar och där finns mycket att uppleva. I en av vikarna ligger den lilla byn Spartokouri högt uppe på en klippa. En liten, mycket grekisk by med smala gränder och starka färger.

I mitten av oktober är det fortfarande varmt och skönt och växtligheten frodas.

Uppifrån klippan där byn ligger har man fin utsikt över den lilla hamnen. Bryggan på bilden tillhör en liten restaurang som ligger nere vid sandstranden och käkar man middag där ligger man gratis vid bryggan.

Här är det hamnkapten Gustav, 3 år som inspekterar båtarna med bestämd min. Sin egen båt har han med sig under armen.

Restaurangen nere vid vattnet drivs av en stor och trevlig familj med tre generationer. Här är det farfar som kommer med en bit av en svärdfisk som skall styckas och prepareras till kvällen. Han lägger den i vattenbrynet, hugger isär den med en stor kniv och gnider bitarna med stenar. Strax intill ligger alla båtar med sina avlopp ! Till kvällen skall vi provsmaka fisken.

Medan farfar grejar med fisken kommer några gubbar och tar upp en fiskebåt. Samma traditionella slip med släde som på vårt eget varv fast i mindre skala förstås. Det var kul att se hur dom gjorde.

Två gubbar vid spelet som drar upp båten ur vattnet. Sen skall den baxas på rätt plats och stöttas upp.

Till slut kommer mormor ner med skurborsten. Gubbarna sitter då på serveringen och tar igen sig.

I slutet av oktober var det vår egen tur. Vi och Yolandahamnade även nu tätt intill varandra.

Innan vi åkte hem måste vi dock göra nåt åt vår motor. Den hade tvärstannat vid ett tillfälle och jag misstänkte att den hade överhettats och nypt fast. För att reda ut det hela tog jag av ett topplock och en cylinder. Usch så det såg ut. Det fanns bara en sak att göra och det vara att lyfta ur motorn för helrenovering. Vi bestämde oss för att ta med den hem till Sverige under vintern.

Sagt och gjort. Lossa alla skruvar och anslutningar. Storskotet runt bommen och ut med motorn. Vi ställde bussen rakt nedanför och lyckades baxa in motorn på golvet mellan sätena. Ungarna fick det trångt men det gick faktiskt.

Väl hemma vidtog helrenovering och montering av nytt kylsystem. Det visade sig att det bildats kalkavlagringar i cylindrarnas kylkanaler som till slut satt stopp för kylningen. Kylningen funkade fortfarande i topparna och i avgaslimpan där givaren till temperaturmätaren sitter, så vi hade inte sett något onormalt på instrumenten. Det var bara cylindrarna som blev överhettade. Alla 3 hade skurit !

Till våren återvände vi med nyrenoverad motor och seglade vidare till Spanien men det är en annan historia. Här slutar 1996 år segling !


The End