From France to Greece 1995


France-Corsica-Sardinia-Sicily-Italy-Greece

In May 1995 we launched Lynx from her winter quarters in Martigues, not far from Mareilles. From there we sailed along the French Riviera and then to Corsica and Sardinia. After that we crossed to Italy, visited the Liparian Ilands and Sicily and finally continued to Greece where we spent a few weeks before we left the boat on land and returned to Sweden in August. By the end of the season our log read 1570 NM.

Tove took the pictures and from about 500 images we have selected the following. I wrote the texts.


France

Vi åkte i vår nyligen inköpta (väl begagnade) minibuss från sverige i slutet av april och mötte sommaren i norra Frankrike.  Varvet i Martigues är enormt stort med massor av roliga båtar från världens alla hörn. Gott om folk som antingen är på väg upp ur vattnet eller på väg ner. Man kan bo ombord nån vecka eller två innan man sjösätter om man vill. Duschar och toaletter, vatten och el ingår i uppläggningsavgiften som är c:a 1000:- SEK/månad  i förskott för en 10 meters båt inklusive upptagning och sjösättning. Masten tar man inte av.

Många vi träffat här hemma har frågat om man törs lämna båten på det viset. Svaret är obetingat JA ! Det finns gott om väl bevakade och trygga varv runt medelhavet. I Martigues liksom på många andra ställen är det travellift som gäller. En travellift är en självgående lyftkran med 2 justerbara band som lyfter upp båten från en särskild ficka i kajen och sedan bär båten till det ställe den skall ligga. Ofta finns det en gaffeltruck också som kör fram bockar och vaggor att stötta båten med. Snabbt och smidigt och utan en repa på båten. Personalen vill helst inte att man hjälper till och det behövs inte heller.

Nu är vi snart i vattnet igen.  Tiden på varven är en rolig del av seglingen särskilt för barnen. Dom kan träffa andra barn från andra länder och trots att dom inte förstår varandras språk går det bra att leka ändå. Teckenspråket och deras ofösrstörda sinne för kommunikation är fullt tillräckligt. Jag tänker särskilt på Cecilia 3 år född på Cypern av långseglande föräldrar ursprungligen från Brisbane i Australien. Under ett par veckors tid lekte hon med Martin och Gustav och dom blev verkliga bästisar. Gråt och tandagnisslan när våra vägar skildes. Avskeden är seglingens baksida.

Nu är det bara att starta motorn och lägga sig vid kajen utanför ett par dar för att göra klart det sista. Sen är det avsked från alla man lärt känna och iväg på nya äventyr.

Äntligen på sjön igen. Tyvärr blåser det ofta för lite i Medelhavet och man får ta motorn till hjälp om vill komma nånstans. Att ligga och kajka i 1-2 knop när man har flera hundra mil kvar till målet orkar man bara inte.

Marsielle. Tjuvstaden kallas den. Vi stannade ett par dar i Vieux Port (Gamla Hamnen) för att titta på staden. Tove skickade mig till matkvarteren för att handla och jag cyklade iväg. Lite ruffigt såg det ut men jag tänkte väl inte så mycket på det. Jag hittade en bra mataffär och parkerade cykeln utanför. Hann knappt stiga av innan personalen kom utspringande och släpade in cykeln i affären. Där ute kan  den inte stå sa dom, då försvinner den direkt. Gissa om jag såg mig om både en och två gånger när jag sen trampade iväg med mina matkassar !

Öster om Marsielle finns en sträcka med fin segling. Först de så kallade Kalankerna, les Calances, små fjordar med höga berg runt omkring. Sen Les Porquerolles eller protokollerna som vi kallade dom. En ögrupp med fina sandstränder och bra ankring. Här umgicks vi med våra vänner på den svenska Allegro 33:an Yolanda.

St. Tropez. Vi ankrade först i viken där Brigitte Bardots villa ligger men sen fick vi varning för dåligt väder på Navtexen och valde att gå in i hamn. Dyrt som f:n men tack för det. En ovanligt kraftig Mistral kom dragande framåt kvällen och fortsatte under hela nästa dag. Mistralen är en kraftig vind som blåser från nordväst ut över havet och kommer lika snabbt som den slutar. 20 m/s är normalt. 30 m/s inte ovanligt och ibland värre. Under 2:a dagens eftermiddag blåste det så hårt att man inte ens kunde andas med ansiktet mot vinden. Att stå upp var inte att tänka på. Vår båtgrannes vindmätare blåste sönder och fastnade på 53 m/s. Fåglarna tog skydd under bilar och parkbänkar. Segel blåste sänder. Båtar drev upp på stranden. Det var totalt kaos.

Den här bilden ger en lätt aning om vilken dramatik det var. Den lilla röda skutan höll på att slås sönder mot kajen men i sista stund kom en pickup lastad med bildäck och fendrade av. Plastbåten till vänster om den röda skutan slog upp ett stort hål i fören.

Rullar man inte in genuan ordentligt på kvällen får man skylla sig själv. Den här båten förlorade hela sin genua på bara ett par timmar. Ägaren slet förtvivlat och gjorde allt han kunde men det var för sent. Har vinden väl fått tag i en liten påse finns det inget att göra. Till slut var det bara förliket kvar. Själva klarade vi oss bra bortsett från en av tygsidorna längs mantåget runt sittbrunnen som blåste sönder. Dessutom tjocka saltlager överallt. Sjön lyfter flera meter i vinden och torkar omedelbart när den träffar ett vant eller stag i den heta luften. Efter några timmar ser det ut som riggen är helt nerisad.

Den här båten hade ankrat strax utanför. Den hamnade på badstranden. Två bogserare krävdes för att dra loss den. Den ena krängde ner masten och den andra tog sats och drog. Linan spändes upp och båten rörde sig nån meter framåt. Tillbaks och ta sats. Sen om och om igen. Till slut började hon räta upp sig och sen var hon flott. Inga allvarligare skador verkade det som tur var.

Dagen därpå var allt som vanligt. Vi seglade vidare i svag vind mot öarna utanför Cannes. Vi var väldigt oroliga för Flora Ella, en austarliensisk båt med ett äldre par ombord som låg kvar i Brigitte Bardots vik när vi lämnade den för att gå i hamn. Gissa om vi blev glada när dom kom till Port Grimaud (den andra hamnen i St. Tropez) nån timme efter oss.

På en av öarna finns ett munkkloster som är öppet för besök. Otroligt vackert med många fina gamla byggnader och en fantastisk trädgård.

Skylten till höger kunde vi inte låta bli att föreviga. Tillträde endast för munkar.

Från Ile St. Honoret utanför Cannes tog vi nu sikte på Korsika. En ö med höga berg som fortfarande hade snö kvar på de högsta topparna. Korsika tillhör frankrike men har en ganska aktiv motståndsrörelse som vill klippa banden till moderlandet. Vi gjorde några strandhugg längs den västra sidan av ön på vår väg söderut bland annat i Ajaccio, öns huvudstad.

På södra spetsen i sundet mellan Korsika och Sardinien ligger Bonifacio, en mycket gammal stad strategiskt placerad högt uppe på klippan ovanför stranden och med en naturligt skyddad hamn i en djup vik omgiven av branta bergskanter.


Italy

Vi korsade sundet vid Bonifacio och fortsatte söderut men nu längs den östra sidan av Sardinien. Ganska snart passerar man då Porto Cervo, kändisarnas paradis. Här har tex. Aga Khan och Rod Stewart sommarstuga. Det är också ett centrum för kappsegling med arrangemang som Sardinia Cup tex.

Det luktar pengar lång väg när man närmar sig och att förtöja i hamnen är inte att tänka på om man inte vill bli av med hela reskassan. Vi la oss på svaj och rodde in i jollen medan miljonärerna stirrade på oss. Kolla den lilla motorbåten på bilden. Teleskopisk landgång som skjuts ut ur akterspegeln och längst ut på landgången sitter en porttelefon ! Trampolin för badsugna och ett antal vattenscootrar plus flera större jollar med utombordsmotorer på över 100 hästkrafter. Personalen putsade och polerade.

Utanför inloppet till Porto Cervo låg den här maffiga katamaranen och väntade. Livbåtar gick i skytteltrafik med passagerarna in till själva hamnen.

Staden Olbia strax söder om Porto Cervo blev sista anhalten på Sardinien. Därifrån tog vi sikte på Pontinska öarna utanför Neapel på Italienska fastlandet. Första ön heter Ponza. På bilden har vi klättrat upp ovanför den lilla byn på öns nordsida och där nere i viken ligger Lynx på svaj. I förgrunden blommar en ginstbuske.

Längst in i viken finns en fin sandstrand och dessutom stora vackra grottor som havet holkat ut ur beget. Man kan ro in i grottorna med jollen och det tyckte förstås barnen var spännade.

Via Ischia fortsatte vi sen till Capri som är en speciell ö för oss svenskar genom den berömda socitetsläkaren Axel Munthe's hus med en stor trädgård högt uppe på klippan och hela anläggningen är nu museum. Huset heter San Michele och han skrev en berömd bok om dess tillblivelse (Boken om San Michele).

Bilden är tagen uppifrån en av hans balkonger ner mot hamnen Marina Grande. Tyvärr var det som så ofta i Medelhavet lite soldis i luften den här dan.

Villa San Micheles trädgård. Axel Munthe lät till och med plantera ett par björkar här. Vi hittade dom såsmåningom men det var inte mycket att se. Det märktes tydligt att dom inte trivdes. Varken björk, gran eller tall växer naturligt runt medelhavet.

På Capris sydsida sticker denna vackra klippa upp ur vattnet. Il Faraglioni heter den och vi sjösatte Tove i jollen på ena sidan av valvet medan vi åkte runt med båten så att hon fick fotografera. Valvet är c:a 10 meter brett och något högre. Mindre båtar passerade rakt igenom !

Ännu en ovanlig segelbåt. Undrar vad den har för LYS-tal med sin långa vattenlinje ? Det finns mycket kryssningsfartg i Medelhavet men dom flesta ser mer normala ut. Norska fartyg med Asiatisk besättning börjar bli vanliga.

På Italienska fastlandet strax söder om Neapel ligger ett 2.500 år gamalt grekiskt tempelområde vid namn Paestum. Det finns rester kvar av 7 tempelbyggnader varav detta är en. Teatrar, bostäder, gator osv. Lika vackert som Akropolis i Athen men inte alls lika välkänt. Vi tog bussen från hamnstaden Agropoli och klättrade en hel dag bland ruinerna.

Ungarna sprang i gångarna under teatern där tigrarna en gång släpptes fram och fantiserade att dom var gladiatorer med svärd som jagade dom vilda djuren.

På vägen hem från Paestum passade vi på att köpa lite middagsmat. Svärdfisk är en läckerhet som vi äter så ofta vi kan och har råd. Tyvärr är den ganska dyr liksom egentligen all fisk i Medelhavet. Tom. lammkött är billigare. Det enda som är riktigt billigt är bläckfisk, särskilt den mindre sorten (squid) som säljs för 15-20 SEK/kg på marknaderna. Bläckfisk har vi också lärt oss uppskatta och det kan man äta så ofta man vill. Friterad, stekt, kokt, eller marinerad med baguette och ett glas rödvin är inte dumt.

Vi lämnade fastlandet och seglade återigen söderut, nu till dom Lipariska öarna. Den första ön man ser är Ingrid Bergmans Stromboli där hon spelade in den berömda filmen med samma namn. På vägen dit fick vi vår första fisk på kroken. En stor Bonit men just som jag skulle dra den över mantåget tappade jag den. Oj vad sur jag blev. Mat för tre dar förlorad !

Vi ankrade 10 meter från stranden och gick iland på den svarta lavasanden. Stromboli är fortfarande en aktiv vulkan och lava sprutar med jämna mellanrum upp ur dess topp och rinner längs ett  lavafält rakt ner i havet. Vi seglade förbi på nära håll och på bilden ser man hur den rykande lavan rör sig ner mot vattnet.

Den här vackra bilden tog Tove i sundet mellan Vulcano och Lipari en kväll när solen gick ner. Den soldisiga luften ger ett särskilt skimmer åt landskapet.

På Vulcano finns detta leriga äckliga svavelbad där folk frivilligt smorde in sig och satt i timmar. Det luktatde så illa att man nästan blev sjuk av det. Vi ankrade i viken utanför intet ont anande men när vinden vände mitt i natten och förde med sig dom svavelosande ångorna ut till båten vaknade vi av att vi var illamående.

Vulcano är annars en mycket vacker ö med en relativt lättillgänglig krater dit man kan ta sig och titta ner. Det ryker hela tiden ur kratern och ibland gör den små utbrott av aska och lava.

Efter dom Liparisk öarna är det dags för Sicilien. Vi gick ner genom Messinasundet med dom beryktade virvlarna. Här seglade Odyssefs en gång i tiden och kämpade mot Scilla och Karybdis. Så värst märkvärdigt var det inte men visst var det strömt och visst var vattenytan orolig.

Fenomenet lär bero på att den nordgående strömen för med sig relativt sett saltare vatten som när det kommer ut ur Messinasundet på grund av sin högre densitet sjunker ner till botten. Virvlarna uppstår då vattnet sjunker ungefär på samma vis som när man drar proppen ur badkaret.

Lite längre söderut längs Siciliens östra sida ligger Achitressa. Ett litet trevligt fiskesamhälle med ett antal konstiga stenformationer strax utanför hamninloppet. På bilden ser man en av dom. Enligt legenden är det de stenblock som den förblindade Cyklopen kastade efter Odyssefs och hans män när dom rymt ur hans grotta hängande under magarna på cyklopens får då han släppte ut dom på morgonen.

Vi fortsatte så sakteliga ner längs Siciliens kust via Taormina till Syracusa, Santa Lucias födelsestad. En vacker stad med många sevärdheter. På den här bilden ser man den gamla romerska teatern som är ovanligt välbehållen.

En vackert lila bougainvillea som klättrar på ett träd. Bougainvillean är en klätterbuske som finns överallt runt medelhavet och blommar intensivt under hela sommaren. Många har den i sina trädgårdar och låter den täcka husets fasad.

En blommande citronlund. Svalt och skönt i skuggan och en härlig doft.

Dionysos grotta i utkanten av Syracusa. Grottan är formad som en hörselgång och står man på rätt ställe och viskar kan ljudet höras på ett helt annat ställe långt därifrån. Den svenske öronläkaren på båten bredvid skulle förstås dit med sin familj så vi tog sällskap.

Såsmåningom blev det dags att lämna Sicilien och styra kosan österut längs Italiens södra kust mot det hägrande Grekland. Varmare och varmare blev det och solljuset mitt på dan är otäckt skarpt. Martin är nu 5 år och börjar intressera sig för båtens skötsel. Här får han mycket stolt styra ut ur en hamn nånstans på vägen.

Sista hamnen i Italien blev Santa Maria de Leuca. Här ser man hamnen uppifrån toppen av Mussolinis trappa. En lång trappa som sträcker sig uppför bergssidan och som Mussolini lät bygga som en symbol för Italiens ambitioner österut.

Många seglare på väg till eller ifrån Grekland går den här vägen och vi träffade flera stycken som vi lärt känna tidigare. Från Santa Maria de Leuca till den Grekiska ön Othoni starx norr om Korfu är det bara 60 sjömil så sticker man tidigt på morgonen är man framme innan det är mörkt. Sagt och gjort. När solen gick ner låg det åtminstone 20 båtar i den lilla viken på Othoni och vi var en av dom. Tänk, äntligen i Grekland.

Nu hade vi drygt en månad på oss innan båten skulle läggas upp igen. Vi hade beställt plats på ett litet varv i byn Vliho på ön Lefkas en bit söder om Korfu så vi styrde kosan söderut för att titta hur det såg ut. Vi hade också ett datum att passa. Ett par vänner från Sverige hade nämligen flugit till Marsielle en vecka tidigare och var på väg till Lefkas med vår minibuss. Dom skulle följa med oss och segla en vecka eller två.


Greece

Tranquil Bay mitt emot Nidri på Lefkas. En liten Grekisk turistbåt i klassisk stil. Strax intill ligger Vliho där vi skulle komma att lämna båten för vintern både detta år och nästa. Under tre säsonger fanns vi alltså från och till i dessa farvatten så det är inte så konstigt att det blev som ett andra hem för oss. Grekerna är mycket trevliga människor och vi trivdes jättebra här. Lite för varmt var det, åtminstone i Juli och Augusti.

Vi kryssade under några veckor runt i den Joniska övärlden. Strandhugg här och strandhugg där mest som det passade. Öar som Korfu, Paxos, Ithaka, Keffalonia och Zakynthos. Ingen stress och garanterat bra väder hela tiden. På Keffalonia hyrde vi bil en dag och åkte runt och tittade.

Här är det Agaver som blommar. En kaktusliknande växt som enligt ryktet bara blommar en gång på 50 år och sedan dör.

En av sevärdheterna på Keffalonia är den här delvis vattenfyllda underjordiska grottan. Ingen visste om att den fanns tills ett jordskalv öppnade en del av taket och blottade vad som fanns därunder. Till vänster i bild ser man solljuset komma ner genom hålet i taket och till höger ser man hur gångarna fortsätter in i berget. Vill man kan man åka med den lilla båten in i gångarna och titta på resten av grottan.

Vi plockade upp våra svenska seglarvänner på Lefkas som avtalat. Resan med minibussen från Frankrike hade gått bra. I  drygt två veckor var dom sen med ombord bland öarna och vi hade en härlig tid tillsammans.  När dom lämnade oss tog dom sig först till Athen och flög sen hem till Sverige igen. Det gäller att pussla ihop transporterna så det funkar.

Här är det Tommy som seglar och videofilmar. Det är bra med en lättdriven båt i Medelhavet eftersom det ofta blåser ganska lite på sommaren. (Undantag finns). Många långfärdsbåtar blir tyvärr rätt tunga med all utrustning.

Vi seglade runt Zakinthos, den sydligaste ön i den Joniska övärlden. Längst ner i söder finns en kilometerlång öde sandstrand som är en av Medelhavets få platser dit havssköldpaddor kommer och lägger sina ägg. På västra sidan av ön finns den här otillgängliga viken där ett fartyg kastats upp i sanden under någon storm. Vrakviken kallade vi den och den förkekom som motiv på vykort i nästan alla turistaffärer. Enda sättet att komma dit var från sjön och när vi seglade in tidigt en morgon fanns det redan folk där som uppenbarligen övernattat på platsen.

Till slut blev det dags att ta upp båten på det lilla varvet och ge oss av till Sverige även vi. Varvet i Vliho på Lefkas är ett gammalt varv som sköts med uråldriga metoder. Båtarna tas upp på en träsläde som dras av ett spel på enkla träslipers. Väl uppe på land stöttas båten med grovhuggna trästöttor och om det är en större båt även några rostiga bensinfat. När man såg det första gången undrade man verkligen hur det kunde fungera men efter 2 vintrar här kan vi konstatera att det är ett av våra käraste minnen från Grekland. Trevligt folk med personlig service. Maria som sköter kontoret är till och med ombud för Svenska Kryssarklubben.

Det finns plats för c:a 200 båtar om man packar dom reling mot reling. Många av dom är svenskar och här fick både vi och barnen många nya vänner. Vliho är ett lugnt och skönt litet ställe men strax intill ligger turistbyn Nidri där allt är öppet långt in mot natten.

Så är båten uppe. Nu stöttas den och sen monteras de två slädhalvorna isär och dras bort. 20 meter till duschar och toaletter. Vatten och el. Bilen parkerad inne på området 10 meter från båten. Bättre kan det inte bli. Gångavstånd till restauranger och små affärer. Kostnad ungefär som i Frankrike dvs. c:a 1.000 SEK/mån för en 10-meters båt inkl. upptagning och sjösättning.

Vill man ha hjälp med något på båten fixar dom det under vintern till humana priser. Man kan tex. be dom att både vårrusta båten och sjösätta den. Sen tar man charter från Arlanda till Lefkas och kan segla dan därpå. Vi åkte ju bil och hade gott om tid så vi tog det lugnt och skötte båten själva.

Släden är en enkel träkonstruktion med två långa brädor längst upp som båten vilar på. Brädorna trycks mot skrovet av ett antal små manuella domkrafter som man pumpar på tills brädorna följer skrovets form. Det finns modernare varv på fastlande tex. vid Preveza men knappast trevligare.

Det regnar mycket på vinter i den här delen av Grekland. Man varnade oss för att se till att båten var tät uppifrån och berättade mardrömshistorier om en Hallberg Rassy som tagit in så mycket regnvatten en vinter att den närapå fyllts. Till slut höll den inte för påfrestningarna utan sprack sönder ! Vi satte in en dyvika som fick stå öppen för säkerhets skull.

Det tar några dar att avrusta i värmen och man vill ju ha det lite trevligt samtidigt dom sista dagarna på året innan man åker hem. Till slut är det dock dags. Martin skall börja i 0:an och för Tove och mig väntar jobbet som vanligt.


The End