Greece, Tunisia and Spain 1997


Greece-Malta-Tunisia-Spain

Summer-97 started with mechanical work. During the winter in Sweden I had renovated Lynx´s engine and it was now time to put it in place again. After that we spent some weeks in the Ionian archipelago before we left Greece and set course to Malta. After Malta we visited Tunisia and then sailed on to Spain where we ended the season in Aguadulce after a total of 1300 NM.

Tove took the pictures and I wrote the texts.


Greece

För andra året i rad låg båten upplagd under vintern på Kiriakos Vagenas varv i Vliho bay, Lefkas. Dock utan motor. Hösten -96 slutade som bekant med att motorn skar så när vi åkte hem till Sverige igen i vår minibuss tog vi motorn med oss.

Under vintern rev jag isär motorn och konstaterade att kylkanalerna i cylindrarna var helt igensatta. För att rensa kylkanalerna på en VP MD17 måste man pressa ur fodren och det var lättare sagt än gjort. Hydraulpress, 15 tons tryck och en stor gasolbrännare, sen sa det pang och fodren släppte. På bilden ser man hur det såg ut innanför. En vit kalkbeläggning, hård som sten fyller upp kylkanalerna helt och hållet. Särskilt mycket rost var det inte !

Efter många timmar och ofattbart mycket pengar hade vi en så gott som ny motor. Lagom till midsommar lastade vi bussen och drog söderut. Motorn fick plats på golvet mellan sätena.

5-6 dar brukar det ta för oss att åka till Grekland med vår buss. Vi skruvade i den nyrenoverade motorn och sjösatte. Det var ganska nervöst, det finns ju mycket som kan krångla när man gör en så här stor reparation. Gudarna var oss dock nådiga och motorn startade och spann som en katt. Sen dess har den gått som en klocka.

Vi provseglade ett par veckor och med ombord var kusin Jonas med familj som flugit ner från Sverige för att såsmåningom ta vår buss tillbaks till Sverige. På bilden ligger vi förtöjda i hamnen i Vathi på Ithaka. Notera landgången som vi tillverkat av en aluminiumstege och 3 tryckimpregnerade tunna brädor.  När man ligger förtöjd på det här viset kan man inte ligga för nära. Minsta svall från en förbipasserande motorbåt skulle göra att man slog i kajen och skadade båten. Utan landgång blir det då mycket besvärligt att komma iland och är man som vi var 8 personer varav 4 barn så sparar det mycket på nerverna med en ordentlig landgång.

Några dagar senare låg vi i en härlig vik på Meganisi och badade.  Våra gäster från Sverige tyckte det såg skräpigt ut på stranden vilket det också mycket riktigt gjorde. Själva var vi väl vana så vi tänkte inte så mycket på det. Har man sagt bu får man säga bä ! Hela stranden städades och allt skräp paketerades i plastpåsar och deponerades i jollen. Jollen fick åka med på släp till Astakos framåt kvällen där damerna bar iland alltihop och stoppade i papperskorgarna längs strandpromenaden. Gissa att folk titade på oss. Dom undrade väl hur länge vi varit till havs som hade så mycket sopor med oss !

Högt uppe på en klippa på Meganisi ligger den lilla byn Spartakhori. Gammaldags och charmig. Vad sägs om skylten till exempel ?

Engelsk text men grekiska bokstäver. Vad det betyder kan man nog gissa sig till.

Gästerna åkte tillbaks till Sverige och vi började förbereda oss för att lämna Grekland för gott. En sista bild på vårt varv där vi träffat så många underbara människor och där Lynx-båten legat tryggt upplagd 2 vintrar i rad. Det kändes tråkigt att ta adjö men man kan inte stanna överallt för evigt.

Hej då Maria, Takis och Pandora.

När man styr ut ur den skyddade vik där varvet ligger har man den här underbara synen rakt i söder. Vi kallade den sockertoppen, precis som i Rio.


Malta

Efter en fin segling först västerut mot Sicilien och sen söderut mot Malta angjorde vi efter 350 sjömil Valettas hamn. Malta tillhör inte EU så nu blev det inklarering på gammalt hederligt vis. Vi blev anvisade en plats i Sliema strax intill. Sliema är egentligen en egen stad men hopväxt med Valetta och var gränsen gick var omöjligt att se.

Vi tog cyklarna i land och uptäcke staden under några dar. På bilden är huvudgatan i Valetta.

En av våra cykelturer tog os upp till den gamla anrika båtklubben Valetta Yacht Club, inrymd i vad som närmast kan betraktas som ett palats. Lite skillnad från baracken som hyser vår egen klubb hemma i Hjälmaren. Vi blev invisade i baren och skrev in oss i gästboken samt tog en drink förstås. På bilden ser man entren till båtklubben.

Malta är en gammal engelsk koloni men numera självständigt. Språket är engelska och många pensionerade riktiga engelsmän har bosatt sig här för att avnjuta ålderns höst i det varma klimatet. Närheten till Afrika är också påtaglig.

Ett festligt inslag i gatubilden är de gamla bussarna som underhålls år efter år. Inte en enda ny buss såg vi !

Varmt och skönt var det och soltak är ett måste.  Ungarna badade och badade. Här ligger vi på vår plats i Sliema.

Rätt var det var dök det upp en finlandssvensk båt på hemväg från en jordenruntsegling. Skepparen hette Johan, precis som jag och dessutom hade dom två pojkar i samma ålder som våra egna. Gissa om det blev glädje på båda håll. Att träffa kompisar som dessutom pratar svenska är en höjdare för barnen när dom varit hemifrån ett tag !

Båten hette Filifjonk och var byggd i USA.

Här sitter fyra långseglande lintottar och festar på vattenmelon. Martin med glasögon, Gustav längs till vänster, Emil längst till höger och Linus mellan Martin och Gustav. Det är kul att studera ungar som seglat så mycket som dessa. Dom har så otroligt lätt att anpassa sig till båtlivet och leker hur naturligt som helst ibland i den ena båten och ibland i den andra. I timmar kan dom sen leka på kajen med avbrott för ett dopp i det varma härliga vattnet då och då. Kan man tänka sig en härligare tillvaro. Det verkar som den lilla okomplicerade värld som en båt utgör med sina relativt fasta regler är en trygg och bra tillvaro för en 6-åring.


Tunisia

Från Malta är det inte långt till Afrika. Vi hade bestämt oss för att nästa anhalt skulle bli Monastir i Tunisien men på vägen dit finns en ö som heter Lampedusa och här stannade vi till för en övernattning. Det visade sig vara en bortglömd ö som tillhör Italien men som nu börjar bli ett populärt turistmål. Varför kan man lätt förstå. På södra sidan av ön finns en vik med den mest fantastiskt vita sand man kan tänka sig. Ett riktigt bad-paradis.

På bilden ser man tydligt var den vita bottnen börjar. Det är där den mörka blå färgen övergår i ljust blått. Solen speglar sig mot bottnen och gör vattnet ljusblått. Vattnent var otroligt klart. Det var inga som helst problem att se detaljer på 20 meters djup. En lustig effekt av den vita bottnen var att båtarna i viken verkade lysas upp underifrån. När vi närmade oss från havet såg det först ut som det låg ett antal ljusblå båtar i viken. Jag minns att jag sa till Tove att det måste vara en eskader från nån hyrfirma eller nåt eftersom alla båtar var samma ovanliga färg. När vi kom närmare såg vi att dom var vita men belysta underifrån med blått ljus. Man kan ana fenomenet på bilden men det var mycket tydligare i verkligheten.

Härligt bad på södra sidan av Lampedusa, på gränsen till Afrika.

Ett par dygn senare siktade vi ljusen från Monastir. Enligt sjökortet var det en lite besvärlig angöring så vi väntade nån timme ute till havs så att det blev ordentligt ljust innan vi gick in. Väl inne togs vi emot på bästa sätt. Vi fick en bra plats i marinan med både el och vatten, nåt som vi inte varit bortskämda med i Grekland precis.

Att vi var i Afrika var ju uppenbart förstås, till och med katterna såg annorlunda ut med sina stora öron. Dom bodde i det lilla blå huset nere i hamnen och gick runt på bryggorna en vända då och då för att se om nån båt ställt ut nåt att äta. Vi hade en särskild katt som ofta kom till oss och den döpte ungarna till Miss Monastir. Vi pratar om den fortfarande då och då.

Att gå på marknaden är alltid lika roligt. Varje land har sin karaktär. I fiskavdelningen sålde man bland annat små hajar. C:a 20-30 cm långa. Man fick peka ut vilka man ville ha och sen flådde fiskhandlaren dom och la dom i ett papper. Priset var lågt och smaken var det inget fel på.

Mycket torrvaror, bönor och gryn som vi aldrig sett förut.

Vi ville gärna göra en tur inåt landet och bestämde oss såsmåningom för en tredagars safari med Landrover och guide ner till Sahara i södra delen av Tunisien. På vägen ner passerade vi bland annat Matmata, det ökenliknande område där Berberna bor och där Stjärnornas Krig spelades in en gång i tiden. Berberna är en ursprungsbefolkning som fortfarande lever under ganska primitiva förhållande i hålor som dom gräver ut i den sandliknande bergarten. Husdjur har dom, tex åsnor, men var dom får tag på mat till djuren förstår jag inte.

Ökensafari med Landrover är en stor industri i Tunisien. Vi stannade för en kort paus och snart kom nästa Landrover och passerar oss i full fart. Chaufförerna var mest unga grabbar som tyckte det var roligt att köra fort i sanddynorna. Det gällde att hålla i sig.

Är man turist så är man. Självklart skulle vi rida på kamel och självklart skulle vi mot extra kostnad dessutom klä ut oss till beduiner. Faktum är att vi knappt hade nåt val. Vår guide var mycket noga med att vi skulle uppföra oss som riktiga turister och gynna dom lokala arrangörerna. Det hade vi naturligtvis inget emot och så förskräckligt dyrt var det inte även om det kändes lite fånigt. Ungarna tyckte förstås att det var jättekul.

Vi gjorde en tur på en dryg timme i solnedgången och det skall erkännas att det var en väldigt speciell upplevelse att sitta på en kamelrygg i det vackra ljuset och bara se sanddynor så långt ögat nådde. Det påminde om ett hav av vatten där vågorna plötsligt stelnat och förvandlats till sand.

Tyvärr har det blivit ränder på bilden. Vi vet inte var dom kommer ifrån.

Den här kamelen är världsberömd i hela Tunisien. Han finns på en djurpark i Tozeur och när djurskötaren ställer en Coca-Cola på marken böjer kamelen sig ner, fattar flaskan med läpparna och lyfter upp den högt upp i luften så att han kan dricka ur innehållet. Därefter ställer han prydligt ner  den tomma flaskan på marken igen. Huvaligen !

Vi passerade många oaser. Den på bilden heter Chebika. Odling av fikon tycks vara den viktigaste industrin. Det var fruktansvärt varmt, över 40 grader och utan luftkonditionering i Landrovern blev det snart på gränsen till olidligt. Jag frågade chauffören varför dom inte hade luftkonditionering i bilen och fick till min förvåning höra att det hade dom visst,  men det var ju ingen som bett honom slå på den. Själv tyckte han uppenbarligen inte att det var varmt! Man vänjer sig väl efter några hundra år.

På vägen tillbaks till Monastir passerade vi Kairouan som bland annat är berömt för sina mattor. Här blev vi återigen utsatta för påtryckningar från vår guide (han hade väl provision) och det hela slutade med att vi köpte en vackert blå handgjord matta som nu pryder sin plats i vårt vardagsrum.

Mattfabriken drevs som ett sorts kollektiv där familjerna vävde hemma och tog sina alster till en särskild försäljningslokal med folk som var duktiga säljare. Inkomsterna delades sedan mellan alla inblandade. Fantastisk vackra mattor fanns det men många var väldigt dyra. Dyrast var dom handknutna med den tunnaste tråden. Billigast var dom broderade. Den vi köpte var broderad,c:a  1.5 X 2.5 meter stor och kostade c:a 4.500 SEK. Då fick ungarna var sin liten bordsmatta på köpet. Jag gissar att försäljaren jublade när vi åkte,  det där med prutning tror jag inte vi behärskade särskilt bra.

Såsmåningom blev det dags att lämna Monastir och vi seglade norrut längs kusten och angjorde ett par små fiskehamnar. Här fanns det egentligen ingen plats för segelbåtar så man fick samsas med lokabefolkningen så gott det gick. Fiske bedrevs i alla former med stora båtar som små. Hannibal var en härförare från Cartago för 2000 år sen men här döper man båtar efter honom.

På bilden till höger ser man ett gäng fiskare som skakar ut småfisk ur ett nät. Vilken sorts fisk det var har jag tyvär glömt bort.


Spain

Vårt besök i Tunisien avslutades i Bizert som har en fin marina. Därifrån skulle vi segla direkt till Spanien, 600 sjömil. Enligt böckerna borde man kunna räkna med en ganska stadig ostlig vind större delen av resan och även om det inte stämde till att börja med infann den sig såsmåningom. Vi seglade plattläns i flera dygn. På dagen ökade vinden något och farten blev god, ibland över 12 knop !

Vad är detta för ett konstigt djur som vinkar åt oss ? Jo, en sköldpadda. Det fanns gott om dom längs Afrikas kust.

På nätterna avtog vinden och det gick bara sakta framåt. Dygnsdistanserna blev runt 125 sjömil. Vi gick länge på död räkning c:a 50 sjömil ut från kusten. Dock kontrollerade vi vår position med sextanten ett par gånger om dan. Man vill ju inte hamna i Algeriet. Efter några dagar blev det lite väl stor skillnad mellan den döda räkningen och dom positioner vi fick via sextanten och då måste man bestämma sig för vilken man ska lita på. Vi valde sextanten, och det visade sig alldeles riktigt. På femte dygnet siktade vi Cartagena precis som vi tänkt oss ! I efterhand har vi konstaterat att orsaken till att den döda räkningen stämde så dåligt var ett alltför gammalt sjökort med en uppgift om missvisning och missvisningens tillväxt som inte alls stämde med verkligheten. Nya sjökort är dyrt men kan vara nog så viktiga !

Det var en lång och ganska händelselös segling till Spanien. Ibland blir det långtråkigt och då får man hitta på nåt. Varför inte lyssna på Emil i Lönneberga till exempel ?

Efter ett par dar i Cartagena följde vi kusten söderut mot Costa del Sol. Här låg hotellen tätt och på vissa ställen hade man varit tvungen att ta till alla medel för att få plats !  Ståplats i Nybroviken har jag hört talas om men hängbiljett på Solkusten ???

Nåväl, till slut hittade vi ett bra ställe. Acuadulce. Fin marina med travellift och alla faciliteter. Rimligt pris och trevligt folk. Vakthunden hette Golfo och ungarna lärde sig snart att han visserligen skällde mycket men det berodde mest på att han var rädd. Som lekkamrat var han toppen och han älskade att kasta sig i vattnet och rädda pinnar som barnen slängde i.

Vi tog upp båten på land efter några dar och började avrusta.

Att avrusta tar ett tag. Kanske en vecka eller så. Under tiden lär man känna platsen och umgås med folk. Ungarna leker bland båtarna och får nya kompisar. När det blir långtråkigt får man hitta på nåt spännande. Att åka upp i masten är kul !

En bra kompis blev Tauno. Han var pensionerad folkskollärare från norra finland och hade bygt en Roberts 53 i trä och polyster/glasfiber helt själv på bara 3 år ! En fantastisk människa. Han kom till oss på mornarna med nybakat bröd och erbjöd sig att vara barnvakt när vi behövde vilket vi naturligtvis tacakde ja till. Han hade ju 3 (tre) TV-apparater i båten!!

Jag hade länge närt drömmen om att bygga en ny båt men när jag träffade Tauno bestämde jag mig. Att övertala Tove var inget problem. Vi tyckte nog båda att vi hade gjort Medelhavet och att båten var lite för trång. Äldsta sonen har börjat skolan och nästa år är det dags för den lille. Det kan passa ganska bra att vara hemma några år och bygga så dom får sköta skolan i lugn och ro.

Vi kommer tillbaks när nya båten är färdig !

Som avslutning på säsongen hyrde vi en bil och åkte de 10 milen upp i bergen till Alhambra. Vackra hus och vacker trädgård.

Lejongården till höger är berömd för sin skönhet. Alhambra är ett borgområde i staden Granada omgivet av tornförsedda murar. Här finns bland annat Alcazaba, en Morisk fästning från 1200-talet. Araberna bodde här när dom härskade över Spanien och området anses fortfarande vara det bäst bevarade arabiska byggnadsverket i Europa. Araberna fördrevs 1492 (samma år som Columbus återupptäckte Amerika) och sen bodde dom Spanska regenterna här i flera hundra år.

Att resa är underbart och man lär sig mycket och får stora perspektiv vilket är nyttigt. Svedala i all ära men det är en mycket liten del av världen.

Ett dygn senare var vi hemma igen och nu började planeringen för den långa hemresan via Azorerna !


The End