North Atlantic Islands 1988


Örebro-Denmark-Orkney-Faroes-Iceland-Shetland-Norway

In 1988 Tove and I sailed to Iceland and back. On our way we also visited the Orkney, Shetland and Faroe islands, a 3000 NM long voyage that lasted for three months and ended on Åland where we were married.

Tove took around 1000 pictures on this journey 1988. Some years later she scanned these 40 and I wrote the texts. For those of you who are interested in photography, here are some details:


Örebro-Denmark-Norway-Orkney

Vår Islandsresa 1988 började med sjösättning i Swans marina (fd. Albin Marin) i Kristinehamn, Vänern. Vi seglade genom Läckö skärgård med det vackra Läckö Slott söderut via Trollhätte kanal och Göta älv till Göteborg. Det var i slutet av maj och träden hade precis slagit ut.

I Göteborg stannade vi några dagar i Lilla Bommens hamn och bunkrade samt väntade in gasten Gunnar som skulle följa med en bit på resan. På andra sidan bryggan låg Peter som hade byggt en kopia av en gammal segeljakt 19 meter lång i stål och utvändigt putsad med betong som rostskydd ! Han bodde i båten och byggde på vintern och seglade lite turister till Skagen på somrarna. Jag lånade hans el-svets för att fixa lite med vårt mantåg.

Från Göteborg är det c:a 50 sjömil till Skagen längst upp på norra spetsen av Danmark där Skagerack och Kattegatt möts. Längst norrut på spetsen avslutas Danmark med en lång sandrevel som sakta försvinner i havet. Skagen är berömt för sin hamn med alla fiskebåtar och för sitt ljus som lockat många konstnärer. Vi hade just förtöjt när SXK:s Gratia anlände.

Innanför oss närmast bryggan låg en svensk båt med ett gäng grabbar som hade tänt en grill på bryggan. Nästa morgon väckte dom oss kl. 05.00 och hade jättebråttom att komma iväg. Det kunde dom ju sagt kvällen innan så kunde vi ha bytt plats eller så men dom kanske tyckte det var bekvämt med nära till grillen. Hur som helst så glömde dom grillen på bryggan när dom stack och inte nog med det, efter bara en liten stund kom en stor hund lufsande, luktade på grillen, lyfte på bakbenet och tömde blåsan rätt ner i askan ! Plötsligt var vi inte lika sura längre.

Skagen-trålare i långa rader. Teleobjektivet krymper ihop perspektivet.

Från Skagen fortsatte vi till Stavanger och förtöjde på bästa plats mitt inne i stan precis nedanför puben som hette gissa vad, om inte Skagen. Stavanger ligger en bit in i en fjord men precis vid fjordens mynning i Nordsjön finns ett litet samhälle som hete Tananger. Där stannade vi också nån dag. Sjöbrisen längs den här delen av kusten drar ofta i rejält på eftermiddagen. Vill man slippa besvärlig sjö sticker man tidigt på morgonen. Norrmännen kallar det liten kuling när det blåser 12 m/s.

I Tananger träffade vi en Southerly-145:a med japansk flagg. Skepparen var flygkapten och hade suttit uppe luften i alla år och planerat hur han skulle segla jorden runt när han blev pensionerad. Nu var han på väg. Med hustru och dotter. Vi blev bjudna på japanskt te med tillbehör. I förtroende sa han till mig att det gällde att segla nu eller aldrig, "wife getting old you know". Att han själv höll på att bli gammal bekymrade honom inte.

Vi lämnade gasten Gunnar i Stavanger och till avsked bjöd han på skaldjursmiddag i båten. Färska räkor stora som hus och krabbor så goda att smaken sitter kvar än.

På väg mot Orkney. Härligt väder men fortfarande lite kallt i början av Juni.

Nordsjön är full av konstiga varelser. Den här plattformen var en av dom som tillhörde oljefältet Piper enligt sjökortet. C:a en månad efter att vi passerat läste vi i tidningen om en olycka med en plattform som hette Piper Alfa. Hela plattformen hade exploderat eller brunnit upp eller något !

På natten hörde jag en röst i VHF:en som varnade för att han släpade en flera sjömil lång kabel efter sig. Det var ett kanadensiskt oljeletningsfartyg och det sitter nån sorts mikrofoner på kabeln. Samtidigt skjuts sprängladdningar från andra fartyg och kabeln fångar upp ekot. Så fort han med kabeln fick se en trålare på väg mot kabeln på sin radar blev han helt hysterisk och ropade varningar. Om inte trålaren väjde för kabeln skulle han bli tvungen att slå av farten så att kabeln sjönk ner i djupet och inte fastnade i trålen. Detta skulle kosta honom massor av tid och pengar.

Det är trångt om saligheten även på Nordsjön.

Första anhalt på Orkney blev huvudstaden Kirkwall (Kyrkvallen). Hela norra Skottland inklusive Hebriderna, Orkney och Shetland är historiskt sett mycket skandinaviskt, särskilt norskt. Norska jarlar regerade här under lång tid men såsmåningom blev öarna engelska. Orsaken var att danske kungen ville gifta bort sin dotter till engelska kungahuset och inte hade pengar till hemgift. Istället avstod han Orkney och Shetland som just då var i dansk ägo.

Kirkwall är en trevlig liten stad med den 900 år gamla St. Magnus katedralen där författaren Erik Linklater och polarforskaren John Rae ligger begravda. Bröderna Hakon och Magnus var jarlar på Orkney. Hakon dödade Magnus år 1117 och 1137 började katedralen byggas. Benrester från Magnus lär finnas kvar i kyrkan.

70 trädlösa öar varav 24 är bebodda. 3/4 av befolkningen bor på huvudön.

Från Kirkvall seglade vi till Westrey, en av öarna längst norr och västerut i ögruppen. Längst ut på nordvästra udden av ön ligger fyren Noup Head magnifikt placerad högt upp på en klippa och med fri utsikt över norra Atlanten.

Längst uppe vid fyren Noup Head störtar klippan lodrätt ner i Atlanten och utgör en idealisk häckningsplats för Grisslor, Måsar, Tordmular och dom fantastiska små Lunnefåglarna. Det var en hisnande upplevelse att ligga längst ut på kanten och kika ned.


Faroes

Från Orkney fortsatte vi såsmåningom mot dom nästan ständigt dimhöljda Färöarna. Här är landskapet dramatiskt annorlunda mot Orkney. Inga träd, bara buskar och bergen är högre och färgerna intensivare. 18 bebodda öar med sammanlagt 50.000 människor. Dubbelt så stort som Åland ungefär.

Det händer då och då när vi är hemma i Sverige att andra seglare förfasar sig över vår fula H-formade skorsten. I Torshamn låg vi utanpå en båt från Grönland och den i sin tur utanpå en Färöisk båt. Båda hade likadana skorstenar som vi ! Se på bilden. Så många Reflekskaminer som vi såg i Torshamn lär vi aldrig se igen på en och samma plats.

Till vänster, en helt naturlig ravin. Platsen används av Färöiska fiskare med mindre båtar. Till höger, en Färöisk lagun. Här kunde även större fartyg söka skydd när vädret på Atlanten var hårt. Dimma och vatten och grönt grönt gräs och överallt små vattenfall. Vackert så man nästan blir tokig.

Färöarna från ovan. En molnfri dag åkte vi upp på en av de högsta topparna och fotograferade utsikten. C:a 700 meter över havet.

Pieter van de Griend klev ombord en dag. Dom gör så på Färöarna. Han var gammal seglare och hade fastnat i Torshamn pga. en vacker flicka. Flickans pappa var storfiskare så Peter jobbade på hans trålare. Ingen liten trålare, 600 ton och inte bara en utan två i par. Peter styr den ena och den andra går på autopilot låst på konstant avstånd från den första med laser. Timme efter timme, dag efter dag, året runt. Med jämna mellanrum stannar man och tar upp trålen. Peter visade oss öarna och bjöd oss hem på ungnsstekt lunnefågel. Tänk sån fantastisk gästfrihet. Några år senare flyttar Peter tillbaks till Holland där han har vuxit upp och skriver en bok om knopars matematik !

En typisk Färöisk fiskebåt av den mindre modellen. Gammal båttyp men nog har man radar alltid och även diverse annan elektronisk utrustning. Antalet solklara dagar på ett år kan inte vara många så navigationsutrustningen är man noga med.

Sammhället på bilden heter Eijde och består av ett 100-tal hus samt en fiskfabrik. Här laddade vi upp inför sista etappen till Island. Resan hit från Torshamn blev lite dramatisk. Vi skulle passera under en bro mellan två öar som enligt sjökortet hade 18 meter seglingsfri höjd. När vi närmade oss bron såg den väldigt låg ut så jag slog back i maskin men strömmen tog oss och vi forsade med bredsidan före in under bron och ut på andra sidan. VHF-antennen som sitter i masttoppen skrapade i stålbalkarna på brospannets undersida. Sprojnk, sprojnk, sprojnk. Brohöjder anges olika på olika sjökort. Ibland används medelvattenståndet som referens. Ibland högsta högvatten osv. Det gäller att veta vilket......

Häxan och jätten. Två stenstoder ute i havet som det berättas historier om på Färöarna. Härifrån är det c:a 250 sjömil till Island och på den sträckan ändrar sig kompassen c:a 20 grader samtidigt som man kan räkna med en ström på 1-2 knop i sidan. Gissa att det var skönt att se Vatnajökul resa sig ur havet såsmåningom. Såväl Färöarna som Island har höga kuster och luften är mycket klar. En fiskare berättade att det under gynnsamma omständigheter gick att se båda kusterna samtidigt från en båt nånstans mitt emellan. Verkar otroligt men vi hade i vart fall 40 sjömil kvar när vi såg Vatnajökul för första gången.


Iceland

250 sjömil senare. Hård nordlig vind mest hela tiden. Tidvis väl hård. När vi närmade oss Island lugnade det sig något och på andra dagens morgon när det blev tillräckligt ljust för fotografering såg det ut så här. Vatnajökul rakt förut och fortfarande många sjömil kvar. Bergen är 1000-2000 meter höga och stranden ligger en bra bit under horisonten.

Navigationen sköttes med mycket enkla medel. En elektronisk VDO-logg och en handhållen Silva syftkompass. Med hjälp av syftkompassen ställdes autopiloten in och fick styra hela vägen. Varannan timme ändrade vi kursen 1 grad som kompensation för den ökande missvisningen. Någon fast kompass hade vi inte på den tiden. När vi började närma oss kusten pejlade vi också en radiofyr som vi lyckats identifiera. Sen dess har vi gjort många seglingar på 100-300 sjömil med samma metod och alltid kommit dit vi ville. Död räkning är ingen dålig metod om man har bra ordning på logg och kompass.

Några timmar senare när vi kommit närmare såg det ut så här. Glaciären rinner rakt ner i havet. Just här förresten mötte vi en val som sprutade, 50 meter från båten. Vilken sort det var vet jag inte men stor var den !

Isen rinner rakt ner från glaciären rätt ut i havet. I jökellagunen är vattnet sött. Det var förresten just här som ett vulkanutbrott inträffade under isen helt nyligen och skapade en väldig massa smältvatten som spolade bort vägar och broar.

Vi stannade i Höfn i Hornafjördur. En typisk isländsk fiskehamn. Där var dom inte vana vid segelbåtar. Vi var trötta förstås och somnade så fort vi kom fram. Några timmar senare vaknade vi av att det klampade på däck och när vi tittade ut står det en kille med kamera i sittbrunnen och fotograferar oss !

Vi lämnade båten i goda händer och tog en buss till Reykjavik. På vägen ligger ett maffigt vattenfall som heter Gullfoss. Se bilden.

Det här c:a 1 meter stora hålet sprutar kokande vatten 20 meter upp i luften var 5:e minut. Strax intill ligger den betydligt större geysiren Geysir, alltså den riktiga Geysir. Den sprutar inte längre av sig själv men kan fås att spruta om man kastar ner 50 kg tvålflingor i hålet. Detta görs endast vid högtidliga tillfällen och då sprutar den 60 meter högt.

Bildsekvensen består av 5 bilder i 300 X 300 pixels format.

Vi tog en båt ut till Hemön där man hade ett stort vulkanutbrott för ett 20-tal år sedan och fick evakuera hela befolkningen c:a 5000 människor. En husgavel påminde om katastrofen. En ny krater skapades, Eldfell och lavan som rann ur den hotade att stänga inloppet till hamnen. Ameriakanska NATO-fartyg spolade vatten på lavan och lyckades stoppa flödet innan det var för sent. Stora delar av samhället dränktes i aska men har nu grävts fram igen och befolkningen har flyttat tillbaks.

Till vänster ser man hur den nya kratern på Eldfell ser ut. Vi vandrade ända upp och marken var fortfarande varm trots att det var 15 år efter katastrofen. Till höger, en vy ner över samhället uppifrån toppen på vulkanen. Ingen oljeeldning i husen här inte. Ett rör ner i marken räcker.

Skepparen på toppen av Eldfell. Härifrån kunde man titta rakt ner i kratern på den nu slocknade vulkanen. Läskigt att tänka sig att det bara var några år sen som det sprutade upp glödande lava, aska och giftig rök ur hålet flera hundra meter upp i luften.

Efter Hemön tog vi bussen norrut till Akureyri. Cyklarna och tältet fick hänga med. Här badade vi i 43-gradigt vatten och beundrade den fantastisk vackra fjorden där staden ligger. Sen shoppade vi. Fabriksförsäljning av jättebilliga Islandströjor, halsdukar, och annat av fårull. Jättebilligt. En av tröjorna jag köpte använder jag än och den kostade bara 30:- i svenska pengar.

På bilden har just ett kryssningsfartyg anlänt. Akureyri ligger på Islands norra sida strax söder om polcirkeln. I Juli när vi var där var det ljust dygnet runt men kallt. 5 grader plus på morgonen och lätt snöfall dagen innan. 7-8 grader mitt på dan. Högsta temperaturen under hela vår tid på Island var 18 grader

Inte långt från staden ligger ett lavaområde vid namn Dimmuborgir. Hela området är fullt av fantasieggande lavaformationer. Här tältade vi och red på Islandshästar.

I Isländska mataffärer kan man köpa en mjölkprodukt som heter "skyr". Det motsvarar väl närmast det som Arla kallar kvarg. Dom hade en variant med lite grädde i och jordgubbar som hette Rjo´mi Skyr. Gissa om det var gott, en halvliter åt man upp på några minuter.

Festlig skylt. Marken är varm och det pyser upp svavelångor. 1984 hade man ett utbrott här. Vi träffade en tjej som var fotograf och stationerad här för att vara först på plats om nåt skulle hända ! Hon berättade att en magmakammare på 3 km:s djup nu var fylld igen och trycket hade höjt marknivån 1 meter med stad, berg och allt.

Om marken plötsligt skulle sjunka betydde det att ett utbrott var på gång. Sist stannade lavan 1 meter från en 30MW geotermisk kraftstation som heter Krafla. Möten hölls varje dag och sista 4 dagarna hade aktiviteten ökat så man diskuterade att ha tätare möten. Kraftstationen måste räddas och man hade byggt vissa vallar och annat för att avleda lavan. Risken var dock att just detta utbrott skulle bli ett explosions-krater-utbrott där ingen marksänkning föregår utbrottet utan det helt enkelt bara börjar spruta.

Lavan har olika hastighet på olika ställen. Vid utbrottet på Hemön 1973 öppnade sig en spricka som var 1.5 km lång och avgav 100 kubikmeter lava per sekund men ganska långsamt rinnande. Vid Krafla-utbrottet 1984 var sprickan 9 km lång och hastigheten på lavan c:a 100 km/tim. Såsmåningom minskar förstås flödet och kan till slut övergå i askregn varvid den klassiska kratern bildas. På hemön begravdes halva samhället i aska på bara ett par dar.

Antingen är Tove väldigt stark eller också är stenblocket lättare än det ser ut ! Döm själv. I vulkanernas land är det mycket som är annorlunda. Bilden är tagen i närheten av Akureyri vid sjön Myvattnet och den aktiva vulkanen Krafla. Vi tittade på video-show från senaste utbrottet vid Krafla. En stor kraftstation hotades av lavafloden.


Shetland

Man hade sagt oss att vi borde återvända söderut före Augusti månads början och de obligatoriska höstkulingarna. Sagt och gjort, i slutet av Juli lämnade vi vår trygga hamn i Höbn i Hornafjördur och styrde mot Färöarna igen. På vägen såg vi åtskilliga havssulor. En rolig fågel som störtdyker och är släkt med pelikanen.

När c:a 100 sjömil återstod blev det nästan stiltje och samtidigt kom stormvarning på långvåg från BBC. Vi startade motorn och körde så fort vi vågade mot Torshamn för att undvika ovädret. Några timmar efter att vi kommit i hamn hade vi stormen över oss men vad gjorde det !

Vi stannade på Färöarna för att övervaka deras årliga högtid den, så kallade Olavsvakan och sen forsatte vi mot Shetland. Perfekt vind och ett 24-timmars rekord på 175 sjömil.

Storbritanniens nordligaste punkt, fyren Muckle Flugga på norra Shetland. Hasse Alfredsson har skrivit en bok om hur man kan ta sig dit. Boken heter: Bästa vägen till Muckle Flugga. Man rundar på behörigt avstånd eftersom tidvattnet åstadkommer mycket obehaglig sjö närmast udden.

I Lerwick träffade vi några dagar senare en båtbyggare vid namn Ronny Gray vars farfar var den siste fyrvaktaren på Muckle Flugga. Oj vilka historier han berättade. När han kom in på båtbygge blev han lyrisk och berättade med tårar på kinderna hur det kändes att sjösätta en nybyggd båt. "Man har slitit och svurit och kämpat med bygget men när hon går ner i sjön då är allt förlåtet och då känns det som att förlora kvinnan man älskar" sa han.

Lerwick Boating Club med obligatorisk pub förstås. På väggen sitter seglarflaggor från alla jordens hörn. Vi hade ingen flagga med oss att sätta upp men när vi kom hem till Sverige igen skickade vi Örebro Båtklubbs vimpel per post så nu sitter även den där.Lerwick Boating Club med obligatorisk pub förstås. På väggen sitter seglarflaggor från alla jordens hörn. Vi hade ingen flagga med oss att sätta upp men när vi kom hem till Sverige igen skickade vi Örebro Båtklubbs vimpel per post så nu sitter även den där.

Lerwick i solnedgång. Bakom oss vid kajen ligger en röd IF från Oxelösund. Båten hette Röde Orm och besättningen bestod av Stickan och Steve båda aktiva i Oxelösunds Segelsällskap. Några år senare seglade dom till Färöarna och Hebriderna och tog många bilder.

Nån dag senare dök den helt nybyggda svenska båten Illuster upp. Ägarna hette Syren och var på väg till Island där dom skulle övervintra. Med sig hade dom båtens konstruktör Rolf Eliasson. Några år senare var Syrenarna hemma igen och hade seglat jorden runt. Dom har även skrivit en bok om äventyret.

En bild av Lerwick uppifrån Fort Charlotte.

Vi hyrde en bil och åkte runt lite. På huvudöns västra sida tog vi en liten taxibåt ut till Papa Stour, en liten enslig ö som enligt ryktet bland annat skulle ha intressanta vattengrottor att titta på. På ön bodde 20 personer och 2000 får. Vi promenerade runt i timmar och såsmåningom hittade vi stället på bilden ovan. Vi gick in, träffade en dam och frågade om det fanns en servering eller nåt där man kunde få nåt varmt att dricka. Jodå, ett ögonblick sa hon och började ringa runt bland öborna för att ta reda på vem som ville bjuda oss. Vi blev anvisade hur vi skulle gå vidare för att hitta huset där familjen bodde. Dom skulle just dricka te ! Tänk vilken gästfrihet.

Fågeln på bilden såg ut som en korsning mellan en kalkon och en anka. Inte förrän helt nyligen har vi fått reda på att det troligen är en Myskanka som brutit ena vingen.

På vägen till vårt tekalas hittade Tove det här fina motivet.

På Shetland kappseglar man med en helt egen båttyp som kallas "The Shetland Model". Den finns i två storlekar antingen för 2 eller för 3 mans besättning. Den större modellen har dessutom en lös barlast på c:a 60 kg som tredjegasten flyttar från sida till sida när rorsman slår. Man bygger båtarna själv och finishen var otrolig.

En dag var det kappsegling i Lerwick så Tove och Corri från den Holländska båten Terra Nova tog jollen ut för att plåta. Vi hade sällskap under några veckor både på Färöarna och Shetland och gjorde mycket roligt tillsammans. Willem och Corri har gjort många seglingar norrut sen dess, bla. till Island och Grönland. För några år sen seglade dom från Murmansk ner genom Ryska kanaler och floder och ut i Finska viken i Östersjön. Skandinavien runt så att säga. Deras båt är precis som Northern Light en röd Joshua, dvs. en likadan spetsgattadad stålbåt som Örebroaren Rolf Bjelke och Amerikanskan Deborah Shapiro seglar till Antarktis med.

Från Torshamn till Baltasound på Shetland var det 203 sjömil. Vi stack en timme efter Terra Nova, och var framme efter 32 timmar, 10 timmar före Terra Nova! Så stor skillnad är det mellan en gammal 18 ton tung konstruktion och en modern plastbåt. Dom vill säkert inte byta båt och tycker antagligen att vår båt är livsfarlig men å andra sidan riskerar dom mer än vad vi gör eftersom dom tillbringar mer tid på havet för att segla lika många sjömil. Personligen tycker jag det känns tryggt att veta att man kan göra god fart när det behövs med eller mot vinden och även för motor !

Vi lämnade Shetland och seglade vidare mot Norge. Utanför Norges kust blåste samma sjöbris som på utresan och sjön gick lika hög som synes av bilden. Båten vars mast man ser är nere i en vågdal.

Det är slutet av augusti och vi är snart hemma igen. 3 månader har vi varit borta och det är inte utan att man börjar bli lite trött på hårda vindar, regn och kyla.

Jag kommer inte ihåg hur många flaggor vi avverkade och hur många gånger Tove lagade dom men denna sommar var den blåsigaste och kallaste jag varit med om. Hade vi inte haft en bra värmekamin på den resan hade det inte varit roligt. Kylskåp behövde vi inte, det var bara att ställa ut mjölken i sittbrunnen på natten.

Vi tog Göta Kanal genom Sverige som sista båt det året. Här ligger vi tjusigt placerade nedanför Hotell Göta i Borensberg.

Och här möter vi en holländsk kanalbåt på väg hem i Bergs slusstrappa vid Roxen.


The End