Azores Islands 1998


Spain-Azores-England-Holland-Germany-Sweden

Summer-98 we left Aquadulce in south Spain and sailed back home to Sweden. On our way we visited the Azores Islands where we experienced a serious earthquake. We spent 30 days at sea and sailed 4500 NM.

Tove took more than 600 pictures on this voyage. You can se some of them here. Five of the pictures comes from the Lindgren family and one picture is taken by a photographer on a local newspaper in Horta the day after the eartquake. I wrote the texts.


Gibraltar

Vi lämnade Aquadulce i början av juni och seglade västerut. Med ombord var förutom vi själva (Johan, Tove, Martin och Gustav) också familjen Lindgren med 7-årig dotter. Dom skulle följa med ända till England.

Vi stannade i Gibraltar för att bunkra några dar och kolla in sevärdheterna. En av dom mest kända ser ni på bilden. Helt orädda är dom och snabba som blixten. Jordnötspåsen som han har i handen snodde han ur Toves bröstficka. Hon hade en jeansjacka med lock över bröstfickorna så han var alltså tvungen att först vika upp locket och sen sticka ner handen för att sno påsen. Det gick fortare än någon hann se.

Apor kan också bli arga. En av dom snodde en påse ostkrokar för Sven-Gunnar och när SG försökte ta tillbaka påsen blev han biten. Ganska rejält. 4 djupa spår på underarmen efter apans hörntänder. Oroliga blev vi förstås. Vi hade ju en lång segling ut till Azorerna framför oss och ville inte att SG skulle insjukna i stelkramp eller nåt liknande på vägen. Annika tvättar omsorgsfullt med sprit och SG njuter (eller gör han inte det ?).

Gibraltar är en långsmal halvö som består av en hög klippa där aporna bor och en smal strand där gibraltingarna bor. Utsikten från klippan är fantastisk. På bilden ser man hamnen där Lynx ligger och en del av flygplatsens landningsbana strax intill. Precis på andra sidan landningsbanan börjar Spanien.

Efter några dagars förberedelser i Gibraltar gav vi os iväg mot Azorerna. 350 liter vatten i tankarna och ytterligare c:a 100 liter mineralvatten i dunkar. 250 liter diesel och massor av mat och annan utrustning. Fullt lass alltså. Bra vind fick vi och härligt väder var det. Här är det Beata som njuter av farten och det härliga vädret. Alla tre barnen fick alltid ha flytväst och livlina så fort dom var utomhus.

5-årige Gustav blev lite sjösjuk dom första dagarna men sen kom matlusten tillbaks och då ville han ha pannkakor....

SG utmanade Tove på pannkaksvändning och här lyckas han riktigt bra. Om man tittar noga ser man att både SG och Annika står och håller i sig eller tar spjärn nånstans för att inte fara ikull i sjögången. Efter några dar till havs tänker man inte på det längre och det kan gunga ganska rejält utan att det egentligen är nåt problem. Man lär sig snart var man kan stå, sitta eller ligga bekvämt utan att få kramp. Sjökojer är förstås ett måste.

Solnedgång på Atlanten. Finns det nåt vackrare ? Varje gång solen går ner brukar vi sitta ute och vänta för att se om vi skall få uppleva en Green flash. Green flash är ett optiskt fenomen som yttrar sig på så vis att den allra sista lilla biten av solen lyser upp och blir kraftigt grönfärgad nån sekund just innan den försvinner under horisonten. Vi fick faktiskt uppleva det en gång under resan till Azorerna men det tycks vara svårt att få det på film.


Azorerna

Vår första anhalt blev Ponta Delgada på St. Miguel. Resan tog 8 dar och seglad distans blev c:a 1100 sjömil varav endast 100 för motor. Det var vi nöjda med. Efter en underbar vecka på St. Miguel fortsatte vi till Horta på ön Faial, 150 sjömil ytterligare västerut. Bilden är tagen just som vi går in i Hortas hamn.

I Horta möter man seglare från alla jordens hörn. Många på väg till Europa från USA eller Västindien men också seglare på väg söderut  eller som vi på väg hem från Medelhavet. Under 50-talet var Horta också anhalt för dom första transatlantiska passagerarflygbåtarna som gick ner här och tankade.

Legendariska Cafe Sport. Hit kommer alla seglare. Var kommer ni ifrån, hur lång tid tog det, gick det bra, vart ska ni nu ? Hej, är ni här ! Det var länge sen. Kommer ni ihåg..... Snacket går. Här tog vi både en öl och två.

Väggar och tak på Cafe Sport är fyllda av flaggor från alla världens hörn. SG och Annika hade med sig en flagga från vår klubb hemma i Sverige, Södra Hjälmarens Båtklubb. Här ser ni hur den ser ut.

Valfångsten var en viktig industri på Azorerna en gång i tiden. För 15 år sedan slutade man jaga valarna och nu får man bara titta på dom. Valsafari med gummibåt är en stor turistattraktion. Konstverk tillverkade av valtänder eller valbetar är också populärt. Hur dom får tag på råmaterialet förstår jag inte men konstverken är till salu och nya tillverkas av lokala konstnärer. Dyrt men vackert.

Den mest påtagliga turistattraktionen är dock alla tusentals bilder som målats av besättningarna på båtar som passerat. Att segla från Horta utan att ha lämnat sitt visitkort på kajen lär betyda otur. Man kan gå i timmar och titta. En del är otroligt välgjorda, riktiga konstverk.

Själva gjorde vi en gulblå Europakarta med vår färdväg under åren 94-98 markerad i svart. Alla deltog, även barnen som fick göra var sin egen liten bild. Innan vi kom till Horta pratade vi om var vi skulle få tag på lämpliga penslar och färg till målningen men väl framme visade sig detta vara det minsta problemet av alla. Varenda affär i Horta säljer penslar i olika storlekar och små färgburkar i alla regnbågens kulörer. Personalen vet precis vilken pensel man skall ha till textning och vilken man skall ha för att måla vågor på havet !

År 2014 seglade vänner till oss förbi Horta och hittade vår 16 år gamla målning. Tack Matti och Pirjo på S/Y Jaya, Pirjo fotograferade.

Klimatet är milt och fuktigt och växtligheten enorm. Öarna ligger ju mitt i Golfströmmen. På St. Miguel finns en park vid namn Terra Nostra i den lilla staden Furnas. Mycket vacker med massor av Hortensia, öarnas karaktärsväxt nummer ett. Mitt i parken ligger dessutom en liten sjö med en varm källa där man kan bada om man vill.

Azorerna har bildats av vulkaner som vuxit upp ur havsbotten där de Amerikanska och Europeiska kontinenterna sakta avlägsnar sig från varandra. Samma spricka som bildat Kanarieöarna och Madeira i söder och Island i norr. Överallt möts man av tecken på vulkanisk aktivitet. I Lambada på St. Miguel finns en naturlig källa med kolsyrat vatten dit folk åker för att fylla på sina flaskor och dunkar helt gratis. Här är det Tove som smakar på det utmärkta bordsvattnet.

Det finns gott om boskap på öarna. Den bergiga terrängen gör att många bönder mjölkar sina djur ute på betena och transporterar hem mjölken per häst. Således finns det även gott om hästar. Här är det en som har råkat ut för tekniska problem. Helt övergiven verkade den där den stod och väntade på att husse skulle återvända med ett nytt hjul.

Högst uppe på Faial finns denna enorma vulkankrater, eller Caldeira som det heter på portugisiska. 2 kilometer i diameter och 400 meter djup. Tänk vilket skådespel det måste varit när den en gång bildades.

I slutet av 50-talet hade man ett vulkanutbrott i havet strax väster om Faial. Såsmåningom uppstod en ny ö och efter ett tag växte den ihop med Faial och förstörde bland annat det stora fyrhuset på Faials västra udde. Fyren ligger idag till hälften begravd i aska så man kan kliva rakt in genom fönstren på övervåningen. Mellan själva kratern längst bort i bild och Faial bildades en stor askhög som Martin och jag besteg för att titta på utsikten. Ett kilometerlångt månlandskap som naturen ännu inte erövrat. I ett litet museum strax intill kan man beskåda en fotosamling av utbrottet som höll på i drygt ett år. Trorts att det var svartvita bilder förstår man att det måste varit en fruktansvärd upplevelse för människorna som bodde här.

Av lava som runnit ner i havet kan man göra en bra badplats. Här på södra Faial har man bättrat på lite med betong och skapat ett jättefint äventyrsbad med flera olika bassänger och en naturlig vågmaskin i form av en liten tunnel som leder dyningen från Atlanten in i en av bassängerna. Längst till höger i bild ser man den lilla tunneln. På norra sidan av Faial finns en liknande anläggning.

Strax öster om Faial ligger en något mindre ö som heter Pico, precis som den magnifika vulkanen som skapat ön. Azorernas högsta vulkan, 2350 meter, högre än Kebnekajse. Toppen ligger ofta inbäddad i ett litet moln som kan se ganska lustigt ut, som en mössa ungefär. Vill man och orkar man, kan man ta en taxibåt över från Horta och bestiga vulkanen.

Familjen Lindgren åkte över till Pico en dag och SG lyckades ta sig ända upp. Här tillsammans med några portugiser som han fick sällskap med på vägen. 2350 meter över havet. Högre än molnen och med en enorm utsikt över öarna. Längst upp till höger i bild  kan man skymta Horta på Faial mellan molnen.

Jag vaknade kl. 5 en morgon av att det var ett förskräckligt oväsen från riggen. Ungefär som när man går på grund. Det skramlade länge och jag gick upp för att se vad det var men allt var lugnt så jag gick ner igen och somnade om.  Vid 9-tiden hade alla vaknat och vi satt i sittbrunn och drack kaffe.

Ovanligt mycket ambulanser idag sa SG och jag hade precis tänkt samma tanke. Det tutade i ett kör och vi spekulerade i vad det kunde bero på. Plötsligt ringer mobiltelefonen och min mor hemma i Sverige undrar oroligt om vi drabbats av jordbävningen ! Då förstod jag, det hade varit jordbävning på Faial tidigt på morgonen och detta hade rapporterats på nyheterna hemma. Dom första rapporterna talade om 10 döda och många raserade hus på flera olika ställen på ön, dock inte i Horta.

Senare på dagen gick Tove och Annika iväg för att handla men det visade sig att nästan alla affärer var stängda. Till slut hittade dom ett öppet ställe och där låg varorna huller om buller. Hyllor hade vält och matolja blandad med vin flöt omkring på golvet. Personalen gjorde sitt bästa för att städa upp.

Centrum för jorbävningen låg 1.5 kilometer ut i havet nordväst om ön och styrkan var 5.6 på Richterskalan. Snart kom det mer rapporter om skadorna. 20 döda, 150 skadade och 1000 personer som hade fått sina hem förstörda. Hårdast drabbad var förstås nordvästra delen av ön där stora byggnader, bl.a. en hel kyrka jämnats med marken. Några dar senare när vi lämnade Azorerna tog Tove den har bilden. Berget har rämnat och rasat ner mot bebyggelsen nedanför.

Överallt förstörda hus. Horta klarade sig hyfsat men även där blev det skador på husen. På första dagens eftermiddag började militära flygplan och helikoptrar flyga in utrustning och såsmåningom kom även fartyg till hamnen och lossade grävmaskiner och bulldozers. Det var den största katastrofen på Azorerna sen det stora vulkanutbrottet för 40 år sedan. Även det började för övrigt med en kraftig jordbävning.

Den sorgfria stämningen i Horta försvann som i ett slag och överallt såg man gråtande eller nedstämda människor. Ambulanserna fortsatte att gå i flera dagar och affärerna var stängda. Flaggorna på halv stång. Folk tordes inte sova inomhus på nätterna utan låg på madrasser överallt i parker och på torg. På Cafe Sport möttes räddningsmanskapet och diskuterade högljutt och många människor satt bara tysta och höll om varandra. Som överbeskyddad och bortskämd svensk kändes det helt overkligt att plötsligt befinna sig mitt i en katastrof på fullt allvar. Gissa att det kändes skönt att ge sig av hemåt såsmåningom.

Det finns gott om valar runt Azorerna. Dom minsta är delfinerna som är mycket talrika. Dom älskar att leka runt fören på båten och kan hålla på i en halvtimme eller mer. Sen komer det nya. Trots att farten ibland är 7-8 knop simmar dom lätt ifrån oss om dom vill. Normalt ser man dom bara när dom hoppar upp ur vattnet för att andas men i lugnt väder kan man se dom tydligt även under ytan i det klara vattnet.

Det finns många sorts delfiner. Dom här tror vi är den vanliga delfinen Delphinus delphis som är 2.2 - 2.6 meter lång och väger 75 - 130 kilo.

Det här är Grindvalar eller Pilot Whales (Lotsvalar) som det heter på engelska. Dom kommer i flock och simmar långsamt och länge efter båten. Dom är större än delfinerna men tillhör ändå dom mindre bland valarna.

Dom är 4 - 5 meter långa och väger 2.5 - 3 ton.

På väg mellan St. Miguel och Faial passerade vi ön St. George där vi hittade det här magnifika vattenfallet. Självklart måste vi stanna och jolla iland för att ta oss en frisk dusch. Nästan 40 meter högt var det och man fick akta sig lite för det var bra fart på vattnet när det fallit så långt.

I sundet mellan St. George och Pico fick vi plötsligt se nåt som sprutade ur vattnet. En val skriker alla och springer som yra höns efter kamerorna. Vi närmade oss försiktigt för motor och tittade länge på det konstiga d0juret som verkade ligga och sova i vattenytan. Efter en stund svängde vi runt så att vi hamnade bakom den och då tyckte den tydligen att vi blev för närgågna.

Valen dök när vi kom för nära. När en delfin dyker säger det plopp så är dom borta. Den här valen var stor och det tog evigheter tyckte man innan hela kroppen passerat och stjärten slutligen kom upp i luften. Vilken upplevelse !

Till slut var det bara stjärten kvar men Tove hann i alla fall ta flera bilder innan den försvann. Vi misstänkte att det rörde sig om en Kaskelot och fick det senare också bekräftat. Kaskeloter är vanliga runt Azorerna och dom har ett säkert kännetecken som man inte kan ta miste på. När dom blåser går inte vattenstrålen rakt upp i luften som hos andra valar utan i 45 graders vinkel framåt. Titta på första bilden av Kaskeloten så ser ni.

Honorna blir 11-15 meter och väger upp till 20 ton. Hanarna blir 15-20 meter och väger upp till 70 ton !


England

Det här är ingen val utan en Vit tonfisk på 12 kilo som vi lyckades fånga på vår fiskelina som nästan alltid hänger efter båten när vi seglar. Vi åt tonfisk i tre dar och sen rester på tonfisk i två dar till. Att ta hand om en så här stor fisk påminner mer om slakt än om fiskrensning. Köttet är mörkt rödfärgat och passar utmärkt till stekning som kotletter eller i bitar i en soppa eller malt som fiskpudding. Det gäller att variera sig !

Vår släpdörj är en 1 mm:s nylonlina c:a 30 meter lång. 10 meter från slutet hänger ett spolformat blysänke på c:a 1 kg och som agn har vi för det mesta en 10 cm lång bläckfisk av nylon och en trekrok med hullingar. Till och med småmakrill hugger på bläckfisken.

Får man en makrill brukar det ofta bli fler. Den här middagen drog vi upp på mindre än 20 minuter nånstans i Engelska kanalen. Ser väl inte så pjåkigt ut ? (Tur att man har en duktig hustru !)

Vädret blev allt ostadigare ju närmare England vi kom. Dom sista dagarna passerade ett lågtryck och vi fick reva ordentligt. Vi seglade nästan ett helt dygn på detta vis med bara ett bottenrevat storsegel. Trots den hårda vinden och relativt grova sjön tänkte vi nog inte så mycket på det. Man vänjer sig såsmåningom.

Lynx har en bra autopilot och om man är noga med att justera segelsättningen efter vädret styr hon själv praktiskt taget för jämnan. Jag tror inte vi handstyrde en enda gång varken till eller från Azorerna. Det är viktigt att reva i god tid och inte pressa båten till absolut maxfart. För oss ombord blir det dessutom mycket behagligare på det sättet.

Att saker går sönder då och då får man räkna med. Vi fick en reva i storseglet men tack vare att tjejerna upptäckte den i god tid kunde vi undvika att hela seglet skörade. När vädret lugnat ner sig startade vi motorn en stund och tog fram symaskinen. En halvmeter lång lapp syddes fast över revan och sen var det full fart igen.

Efter 10 dygn och c:a 1350 sjömil varav 140 för motor kom vi till St. Peters Port på Gurnsey där familjen Lindgren skulle kliva av. Här är tidvattnet kraftigt. Det finns en hamnbassäng som har en tröskel i inloppet vilket gör att variationerna där inne inte blir mer än ett par meter trots att det rör sig om 7 - 10 meter utanför. Ut och in kommer man bara vid högvatten. Vi fick inte plats där utan blev anvisade en plats utanför mellan två bojar.

Det blir trångt vid landstigningsbryggan när alla kommer jollande.

Familjen Lindgren mönstrade av efter 7 veckor ombord. Tack vare att dom själva är erfarna seglare fungerade det över förväntan trots trängsel och sjuka barn. Nu hade vi bara en liten bit kvar hem till Sverige kändes det som och det skulle vi väl klara själva.

Hej och tack från Johan, Tove, Martin och Gustav.


The End