Nästa bild

Föregående

Index
 
 
 

Turistkillen som hette Ani bjöd hem oss på kvällen för en kopp kaffe i det gamla guvenörspalatset. Självklart tackade vi ja till en sådan gästfrihet. Han trodde inte det skulle vara några problem att lämna båten obevakad i hamnen om vi inte var borta för länge. Ani och hustru Wilma berättade under kvällen om hur det var att leva i Albanien och vi trodde knappt våra öron. Föräldralösa barn, kriminalitet och fattigdom för hela slanten. Själva tillhörde dom överklassen som till och med helt lagligt kunde åka över till Korfu och handla nån gång då och då.

Några timmar senare var vi tillbaks i båten och allt var väl. Vi nattade barnen och satte oss i sittbrunnen för att koppla av med ett glas vin. Rätt som det är kommer en ung soldat neddimpande och ber förtvivlat om hjälp. Han var helt sönderslagen med stora sår i ansiktet, armarna och fötterna. Han kunde nästan ingen engelska så vi förstod till en början inte vad som hade hänt och blev förstås oroliga även för vår egen säkerhet. Var han på flykt och ville gömma sig eller vad ville han ? Efter ett tag klarnade det. Han och några kompisar hade varit ute på piren bland dom stora stenblocken och fiskat. Han hade ramlat och behövde helt enkelt hjälp med sina sår. Då kom han till oss. Jag undrar fortfarande varför. Det borde väl ändå finnas nån form av sjukvård även i Albanien ? Antagligen hade han inte pengar till det. Vi gjorde så gott vi kunde, tvättade såren och lade förband. Han var mycket tacksam och efter en timme eller så haltade han vidare mot kasernerna.